Begrepp som tappat sitt värde

Vår tid präglas av att begrepp tappar sina värden och uppfattas på fel sätt. Ett sådan begrepp är jämställdhet. Jämställdhetens tanke är ganska gammal och ska man se tillbaka från starten så är det nog Jesu undervisning som är början på tanken om alla människors lika värde oavsett kön. Jämställdhetsprincipen. Den här principen är viktig i vårt tänkande idag, men tyvärr har en annan princip, som inte alls är samma, blandats ihop med denna gamla och grundläggande princip. Det är likställdhetsprincipen som har vunnit terräng och gjort att man lätt blir lurad att tro att det är samma sak som jämställdhet, men det är det inte. Likställdhetsprincipen är dessutom inte alls så värst gammal och resultatet av den är tyvärr inte så god som man kanske skulle kunna tro. Likställdhetsprincipen säger egentligen att vi är alla lika, inte har lika värde, utan bara lika. Vi ska ha det likadant, vara likadana, allt ska vara likadant för oss. Det ska inte finnas några bättre eller några sämre. Ingen ska bestämma, alla ska göra det tillsammans. Ingen får vinna, alla ska vinna. Det kanske låter bra, men vi ser vad den historiska konsekvensen blir när man för fram sådant tänkande. Ismen heter egentligen socialism eller kommunism och vi har sett vart det leder när man för fram en sådan princip. Men trots att vi känner till att likställdhetsprincipen i praktiken inte fungerar utan att resultatet blir det direkt motsatta, ändå ser vi tankemönstret varje dag i tidningar och möter det i massmedia, i kultur och beslut. Men varför? Jag tror det beror på att man blandar ihop begreppen jämställdhet och likställdhet, man menar jämställdhet, men talar om likställdhet och efter hand har vi tappat bort vad jämställdhet egentligen är.

Att tävla i musik

Vi är ett konstigt land och speciellt märks det när det är melodifestival. I Sverige ska man inte tycka om Melodifestivalen, det ska anses vara dåligt att gilla det. Det är i alla fall den uppfattning man får när man talar med människor om Melodifestivalen. Jag tittar inte på den själv, men det är nog mest av tidsskäl, annars älskar jag den europeiska melodifestivalen och många låter blir kända och populära genom dessa festivaler. Men varför får man inte tycka om den eller erkänna att man tycker att det är helt ok och jag har uppfattat att det t o m finns en grupp som heter "Lägg ner melodifestivalen". Men, undrar jag då, varför är det då så ofantligt många som tittar på det??? Hade jag varit tv-chef hade jag nog gjort så som man har gjort på tv. Istället för att ha en tävling - gör fler tävlingar och lägg ut dem över landet!! Visst är melodifestivalen populär, tittatsiffrorna talar väl sitt tydliga språk. MEN varför ska man inte tycka om Melodifestivalen???? Det undrar jag bara samtidigt som jag ser att jag skriver det här samtidigt som det är den andra omgången av Melodifestivalen på tv.

Vigselrätt blir civilsrättslig registrering

Hoppsan vad det var svårt att förstå!!! Man säger till mig att det inte är bra att kyrkan vill bli av med vigseln. Men jag förklarar att det är inte det som vigselrätten innebär. Vigselrätten innebär samma sak som civilsrättslig registrering. Det är kanske bättre att istället tala om civilsrättslig registrering så folk fattar vad man talar om. Vi vill inte att kyrkan ska sluta med att viga folk. Det ska vi göra och får vi göra oavsett vad någon statsmakt, regering eller riksdag säger. Vigseln, bröllopet, äktenskapet bestämmer kyrkan helt och hållet självt över, det är den civilsrättsliga registreringen vi vill slippa. Tänk istället praktiskt. När en vigsel ske så går brudparet till skattemyndigheten och får två papper. Ett papper för hindersprövningen, vilket innebär att de får gifta sig, att det inte finns några hinder för dem att bli vigda. Ett annat papper som vigselförrättaren ska fylla i med datum som bekräftelse på att de är vigda och vilket datum dettta skedde. DETTA papper är det som gör vigseln giltig. Tänk er nu att vigselparet lämnar hindersprövning och vigselintyget (som pappret heter) och vigselförrättaren helt enkelt struntar i vigseln och bara fyller i vigselintyget. Är paret då vigda? Ja, det är de för det är vigselintyget som gäller!!!!! Sen att det inte gått till på rätt sätt enligt lagtexten spelar ingen roll så länge inte förfarandet överklagas eller faktum kommer fram som gör att det finns skäl att överklaga att vigseln skett på lagligt sätt. Men om nu vigselparet inte har något emot att de har blivit vigda endast på pappret, vem bryr sig? De är verkligen vigda för det är vigselintyget som gäller!! Detta har fastställts av domstol som inte godkände det vigselbevis som prästen vid en vigsel hade lämnat vigselparet och som de ville använda som bekräftelse på att de var viga. Det är VIGSELINTYGET som är det som gäller, ingenting annat. Vigselintyget är den civilsrättsliga registreringen!  Det är denna bit som vi inte tycker att kyrkan behöver syssla med. Den enda skillnaden om vigselrätten försvinner är helt enkelt att vigselförrättaren slipper fylla i ett papper som kallas för vigselintyg. Det innebär i sin tur att det blir absolut ingen skillnad på bröllopet. Det kommer att vara EXAKT samma ordning som idag. Det folk vill ha med alla traditioner och cermonier kommer att vara kvar även om inte vigselrätten är kvar. För det som idag sker på prästens tjänsterum, detaljen som handlar om att fylla i ett papper som kallas för vigselintyg, det är endast detta papper som har med vigselrätten att göra. Vi är ganska många som vill slippa det här pappret och tycker att vi inte behöver göra statens uppdrag längre eftersom vi är en fri kyrka. Och som fri kyrka vill vi ha kyrliga vigslar, bröllop på traditionellt sätt utan att också behöva utföra en statlig åtgärd som inte ens idag syns på något sätt för dem som medverkar på bröllopet. Men eftersom det verkar vara så svårt för folk att förstå det här så låt oss kalla det för civilsrättslig registrering och inte vigselrätt.

Skolans devalvering

Idag har jag funderat på varför det är så att dagens ungdomar verkar ha mindre kunskap än vad som var tidigare. Är man dummare idag eller är det något annat? Har funderat på det länge och jag är inte ensam. När Alliansen kom till makten var man klar över att något måste göras och det försöker man med nu vilket är alldeles utmärkt. Hoppas verkligen att det lyckas, men det är nog svårt att komma tillbaka till ett rikt kunskapsflöde igen. Men varför har det blivit så här? Jag har läst en bok som bygger på följande artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=460585&previousRenderType=2 . Det är David Eberhard som sedan skrev om Trygghetsnarkomanernas Sverige där han konstaterar att själva skolsystemet är grundläggande fel och jag håller med. Det handlar om två delar som båda är helgalna i praktiken (även om det låter bra i teorin) och tillsammans utgör de ett systemfel som idag är klart märkbart även om det finns goda lärare som kämpar på och i många fall lyckas trots allt.
Delarna är Problembaserad pedagogik samt likställighetsprincipen.
Den problembaserade pedagogiken kommer från Kanada från -70talet och hyllades och infördes i flera länder. Men man upptäckte ganska snart att utbildningen blev sämre. Barn och ungdomar lärde sig sämre och kunskaperna blev mindre och mindre. Analytisk förmåga minskade och betygen sönk. Problembaserad pedagogik innebär rätten att formulera egna frågor och problem. En bra pedagogik, om du har en baskunskap så att du kan ställa frågor och formulera problem, men om du inte har det är denna pedagogiska metod rena vansinnet. Läs gärna mer om denna metod: http://www.resurs.folkbildning.net/download/883/pblsilen.pdf . För studenter och forskarstuderande är metoden ganska självklar och skiljer sig egentligen inte från gammal forskarpedagogik, men att införa den i grundskolan var ett av de två stora problemen med denna pedagogik. I teorin låter den underbar, i praktiken skapar den bara idioter.
Den andra delen är likställighetsprincipen som innebär att alla har samma rätt till sin undervisning. I praktiken låter detta också rätt och riktigt, men i praktiken blir det helt fel. Det är den svages lag som gäller. Tanken att de duktiga ska stödja de svaga är visserligen god, men i praktiken blir det sämre utveckling för de starka som snabbt tappar intresset för vilket ämne det än blir, medan de svaga får god hjälp och utvecklas bra och ganska normalt. Kortfattat låter det här diskriminerande, men David Eberhard anser jag nog har rätt när han skriver att vi måste våga låta de som har lätt för sig att utvecklas efter sin förmåga och inte i takt med alla andras förmåga. Ingen vinner på det.
Det är de här sakerna som jag hoppas att regeringen arbetar med något måste hända som förbättrar situationen för skolan i vårt land. David Eberhards förslag till lösning är flera, men kanske framför allt att ställa krav och att åter göra läraren central i lektionssalen. Alltså inte eleven i centrum, utan läraren. Inte eleven i centrum, utan kunskapen. Om du tycker att det låter förfärligt så välkommen in i den svenska hjärntvätten. Vi har lärt oss att blanda ihop begreppen värde och förmåga. Det innebär att vi tror att det är diskriminering om vi anser att någon elev möter för stora krav eller inte får göra och lära sig det som den eleven själv vill. Men det är inte diskriminering, det har nämligen ingenting med människovärdet att göra. Varje människa är värdefull därför att hon är människa, inte för vad hon presterar. Vi måste återfå en riktig människosyn också i skolan. Elever måste få ha rätt att vara svaga och inte kunna prestera så mycket. De måste därför ha rätt att få hjälp, utan att det kan anses vara diskriminerande.
Nåväl, några tankar som faller på utifrån en väldigt intressant bok.

Em vanlig helg med många tankar

I förrgår hade 9 biskopar en debattartikel om vigselrätten i DN. Det har gjort att man funderat en hel del under helgen. Vädret var inte det bästa igår när jag tog en promenad i Torup, Halland och tog en bild på Torups kyrka.

Idag funderade jag vidare och nog är det så att det bästa för alla parter är att vi blir av med vigselrätten. Inte ens idag har vi glädje av den eftersom vi vill att vigseln ska vara en akt inför Gud och församlingen. Det här med vigselrätten, som i praktiken inte gäller, är helt onödigt. Ska man vara noggrann när det gäller kyrkoordningen 23 kap 1 § och äktenskapsbalken 4 kap 1 § så ska det vara vittnen närvarande. Men det finns inga beslut om att vittnena ska bekräfta vigseln genom något formulär, det bara förutsätts att det ska vara så. Det står heller inget om minsta antal vittnen, endast begreppet "vittnen" gör gällande att det ska vara minst två. Men ingenstans står det om vigseln kan anses vara ogiltig om det nu händelsevis inte skulle finnas några vittnen närvarande. Jag vet inte om det är prövat. Det som gäller juridiskt är hindersprövningen som är skatteverkets godkännande av att de två som ska gifta sig verkligen får gifta sig och när vigselförrättaren (som visserligen måste finnas godkänd som vigselförrättare) med sin namnteckning på vigselintyget bekräftar att vigseln är gjord. Då är också vigseln godkänd enligt lagstiftningen. Eller har jag fel? Det jag är ute efter är egentligen att även om kyrkor och samfund blir fråntagan vigselrätten, så blir det ingen praktisk skillnad för dem som ska gifta sig. Bröllopet kan verkställas enligt all form av tradition och "Björkarna susa.." eller vad man nu vill ha med för trevligheter.
Vid välsignelse av ingången vigsel har man idag inte med frågorna eller löften eftersom det idag blir tårta på tårta eftersom vigselförrättaren idag har vigselrätt. Men med vigselrätten borttagen får frågorna och löftena en självklar plats i

Vigselrätten bör staten fixa själv

I en artikel i DN skriver 9 biskoper en debattartikel som är alldeles utmärkt. "Kyrkans rätt att viga måste nu avskaffas". Vilket gott förslag! Det borde vara den allra bästa lösningen och skapa ett så smidigt och mångkulturellt system som kan tas emot av alla grupper oavsett hur man i religiösa sammanhang ser på det här med äktenskap och vigsel. Läs artikeln! http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881067

Påven upphör med bannlysning

Jag har en dubbelbottnad inställning till det här med att Påven har tagit bort bannlysningen av den där konstiga föreningen PXIX nånting ( jag minns inte ens vad de heter). För det första gillar jag inte bannlysningar över huvudtaget eller exkommuniseringar, vilket innebär förbud att ta emot nattvarden.
För det andra anser jag att de som anser att förintelsen inte har förekommit eller nedgraderar det fruktansvärda som hände genom förintelsen, de borde egentligen bannlysas. Det blir dubbelbottnat.

Vi har ju inte det här problemet i Svenska kyrkan. Där har vi varken eller. Men det finns utalat i våra bekännelseskrifter och sammanfattas ganska bra i "Schmalkaldiska artiklarna. Krångligt namn. Där står det att det finns två bann, ett stort och ett litet. Det är det stora bannet som påven har hand om anser man är fel eftersom det rimligtvis hör till den världsliga makten. Helt rätt att det är fel.
Men det lilla bannet går bra enligt bekännelseskriften. Det innebär att om någon uppenbart lever rullan och kommer fram till nattvardsborden, full som en alika och ändå vill ta nattvarden, så bör det inte ske något utdelande av nattvarden till en sådan person. Det är ungefär som om man är för full på krogen, så åker man ut. Det är vad bekännelseskriften innebär. I praktiken tror jag inte att det här är ett problem. 

Nåväl, bort med all form av bannlysning och övertyga de idioter som inte tror på förintelsen att börja tro. För förintelsen måste nog ses som det mest avskyvärda som mänskligheten någonsin har hittat på. 

Många sammanträden är det

Det blir ganska många sammanträden när man är politiskt aktiv.
Idag var det fyra stycken.

1. Först hade vi sammanträde med presidiet i Varbergsnämnden och

2. sedan var vi i Falkenberg med de lokala nämndernas ordföranden.
Här är en bild på några av dem.

3. Vi träffades sedan i Alliansgruppen för Varbergsnämnden, men dem fick jag ingen bild på.

4. Sedan var det landstingsgruppen och dem lyckades jag plåta.

Ny på det här

Jag är helt ny på det  här med att blogga, men jag har lärt mig att det är något som hör till den nya tiden. Jag är både präst och politiker engagerad inom sjukvården men också bland beslutande inom kyrkan på stiftsnivå och kyrkomöte. Jag är kristdemokrat. Självklart säger du, men så är det inte. En undersökning sedan några år tillbaka visar att den politiska kartan bland prästerskapet i landet ser ungefär procentuellt likadant ut som det gör i verkligheten. Det betyder (tyvärr) att det inte finns mer än kanse 10% av prästerna som är kristdemokrater. Så inte är det självklart. Jag blev kristdemokrat enbart därför att jag en gång i tiden läste igenom alla partiprogam och helt enkelt kom fram till att kristdemokraterna hade det som stämde bäst med mina egna funderingar.
Eftersom jag redan då var filosofiskt intresserad så var jag kanske mest intresserade av vilka värderingsgrunder de olika partierna hade och det tror jag inte många i vårt land känner till. Jag blev ganska häpen när jag läste de olika programmen. Det är verkligen inte som man kanske tror. Men ibland är det faktiskt ganska härligt att bli förvånad, men då måste man också vara beredd på att ändra sig.

Välkommen till min nya blogg!


Nyare inlägg
RSS 2.0