kalleos

I vår tid har vi lärt oss positivismens mantra. Man ska eftersträva lycka även om den inte finns. Man ska tala om bra saker och undvika de dåliga. Principen är ganska framgångrik eftersom vi människor verkar ha en grundläggande önskan att helst lyssna till lyckliga saker och glada ting, gärna också om de handlar om en själv. Att ge positiva kommentarer, även om man inte menar det, är ett mycket lyckat sätt att nå framgång och få människor intresserade av vad man har att säga och intresserade av en själv. Allt detta är väldigt bra. Men som med allting så finns det en baksida. Allt har två sidor och det är aldrig fel att våga ta fram båda sidorna. Kanske inte samtidigt och kanske inte alltid. Men tyvärr präglas vår tid mycket av att man bara tittar på en sida av saken, den andra göms bort. Till livet hör döden, till glädjen hör sorgen, till lyckan hör misslyckandet. Två olika sidor av samma sak. Det är kanske glömskan av den hör dualismen som är ett av problemen för att människor idag mår dåligt. Man klarar inte av när någon nära anhörig går bort. Tja, det har man väl haft svårt för i alla tider, men idag blir det så påtagligt. Livet är så mycket och viktigt att vi glömmer bort, eller gömmer det faktum att vi en dag måste dö och det finns ingen räddning från det. Det eviga livet, som vi talar om i kristenheten, handlar inte om ett fortsatt liv i den här kroppen. Den här kroppens fortsatta liv har ingen räddning. Det är kanske glömskan för det här som också är en orsak till att människor i vårt land inte söker sig så mycket till kyrkorna och dess verksamhet som de borde. För att leva så måste du räkna med att dö.
 Det är många tankar som kommer för mig när min kusin Carin Schoog nu har gått bort bara 52 år gammal. Hon var med bland det glada gänget för Falkenbergsrevyn. Och nu minns jag psalmen som säger: "Sorgen och glädjen de varndra tillsammans. Medgång och motgång de tätt följas åt." Vi kan inte vinna livet genom att försöka övervinna döden. Detta livet är förgängligt och hur jag än tänker igenom världsreligioner och filisofiska tankar genom årtusenden, så kan jag bara hitta ett svar som håller och det är och förblir: Jesus Kristus är den som har besegrat döden för mig och han är den som har ordnat så att vi kan få leva för alltid. Men det gäller att inte blanda ihop begreppen. Det gäller inte ett fortsatt liv i den här förgängliga kroppen, men det spelar ingen roll. För har nu Gud skapat mig och alla varelser med en kropp så borde han väl rimligtvis fixa en evig kroppslig tillvaro sedan.
Så blir det när någon nära går bort, många tankar kommer

När jag var ute och gick idag på den smala vägen kom jag att tänka på en sak som sades på nyheterna i dagarna. Man hade gjort nån undersökning om vilken bantningsmetod som var bäst. Man hade prövat de olika dieterna under två år och kommit fram till det man vetat i alla tider, det är mängden mat man äter som är den största orsaken till att man blir tjock. Här finns lite mer om det: http://www.dn.se/dnbok/citatet-24-feb-1.805697
Jag har under många år lyckats hålla mig ganska slank, men det senaste året har jag gått upp lite i vikt. Men det beror säkert på många olika saker bl a behöver jag promenera mera och det var just under promenaden som jag kom att tänka på att det gäller att inte glömma bort den viktigaste läxan: är mindre. Och allt detta för att jag tog en liten bild av den smala vägen genom byn i solnedgångens timme.

Igår var jag på gruppledarträff för Kyrkomötet i Uppsala. Vi lade upp hur de två sammanträdesveckorna kommer att se ut. Inbjudan är gjord till kungafamiljen och vi hoppas att de kommer som de brukar göra vid kyrkomötets inledning. Jag tror på en stat som vår med monarki. Det är väldigt bra med en statschef som inte besitter någon politisk makt som en president gör. Monarkin, i den form som det har utvecklats i Sverige är därför ett viktigt kort speciellt när det gäller utlandskontakter, men också en källa till glädje och intresse för många i Sverige. Vi ser det i den enorma massmedia som det blev när kronprinssessan meddelade om förlovningen och vilket härigt stöd det blev uti landet för killen "av folket" så att säga. Så länge vi kan slippa en statschef utan politisk makt så länge anser jag att demokratin är betydligt säkrare i alla former av hädelser från utlandet, än att ha en president som kan bli ett gigantiskt problem och det verkligen strular till sig. Jag anser dessutom att det i den form av statschefsbildande som vi har i vårt land, så är det helt rätt att jobbet ärvs. Det är mycket som krävs av vår kungafamilj och det kan knappast vara något att sträva efter en position som gör att man lever i ständig uppmärksamhet, att allt man säger kan bli offentligt och att man därför hela tiden måste vara beredd att svara för sig. Kungafamiljen är synnerligen duktiga på allt det här svåra som jag tror är bra att man får med sig redan med modersmjölken.

Hela Människan är en diakonal organisation där jag är ordförande för Hallandsdelen. De kanske mest kända är arbetet med "De gömda barnen" om barn i utanförskap i Sverige och det finns ganska många. Men också känt är Ria-enheterna som arbetar med människor som har problem med alkohol och andra droger. Det är kyrkornas gemensamma diakonala arbete och trots att det blir viktigare och viktigare med ett sådant arbete så verkar de ekonomiska bidragen minska. Det gör det väl för alla i dessa tider av ekonomisk kris, men det kanske syns tydligast i de ideella organisationer som just försöker ta hand om de människor som far mest illa när det är ekonomisk kris och ökande arbetslöshet. Visst kan vi bekymra oss över ett stort bilföretag som håller på att gå omkull, men varje enskild människa som kommer i kläm på grund av det, är lätt att glömma bort. Samtidigt kan man se ut över världen och börja inse att konkurrensen idag inte längre handlar så mycket om att man har ett arbete, utan kanske vi måste titta på vad för slags arbete vi har. Andra länder hinner ifatt när det gäller produktion. I Indien och i Kina kommer bilar och mobiltelefoner att tillverkas till en kostnad som kanske bara blir 10% av vad man måste ge för en liknande vara som produceras i Sverige. Vi kanske måste börja inse att vi inte längre kan konkurrera som ett produktionssamhälle, utan måste kanske börja se till att bli mer av ett tjänstesamhälle. Pengarnas antal är relativt konstant, det är flyttandet av dem som ger ekonomin värde samtidigt som bevarandet av dem till en viss del har med dess värde i förhållande till annan valuta att göra.
Många tankar i en tid som ser ut att bli annorlunda än den som har varit.

Jag var i Stockholm under fredagen tillsammans med andra ordföranden från länsorganisationer för Hela Människan. Titta gärna in på hemsidan: www.helamanniskan.se
Här är en bild från Stockholms centralstation om man tittar söderut.

Olle Burell (s) och Karin Peres (c) gör ett konstigt utspel i SvD i debatten om vigselrätt. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2471157.svd Men tack och lov har biskoparna Antje Jackelén och Sven Thidevall, Lund respektive Växjö svar på tal. Men deras artikel går inte att få fram på nätet så jag befogar den i helhet nedan, den är väl värd att läsa. Den tydliggör vad frågan handlar om. Att Olle Burell och Karin Peres vill återinföra politiskt inflytande i kyrkan står helt klart enligt deras artikel. Men jag vill och många med mig, bli fri från staligt och partipolitiskt inflytande i kyrkan. Vi frigjorde oss från staten nästan helt och hållet år 2000, några få bitar finns kvar, vigselrätten eller den del som man också kan kalla för "cicilsrättslig reglering, finns kvar. Den vill vi gärna bli av med. Nåväl, här kommer biskoparnas svar:

Folkkyrkan ska inte vara myndighetskyrka

Vigselrätten. Vi behöver ta ställning i både vigselfrågan och i äktenskapsfrågan. Men frågorna bör bedömas var för sig, skriver biskoparna Antje Jackelén och Sven Thidevall.

Biskopsartikeln om vigselrätten i Dagens Nyheter den 6 februari har skapat livliga diskussioner. Det är bra. Samtalen behöver föras nu, eftersom det har blivit bråttom.
Det finns inte ens tid att tillfråga församlingarna, där ändå besluten ska hanteras. I diskussionens hetta hamnar huvudpoängen dock ibland vid sidan om. Följande punkter vill vi lyfta fram:

1.
Genom vår medverkan i biskopsartikeln talar vi för att staten registrerar äktenskapet i samband med hindersprövningen. Sedan kan - som i många andra länder - en vigselakt enligt parets egna önskemål följa; i kyrkan, moskén, synagogan, templet eller hos borgmästaren. Varken den borgerliga eller kyrkliga vigsel­akten försvinner således. Denna tanke förde bland annat domkapitlet i Lund fram i sitt remisssvar 2007 om den nya äktenskapslagen. Vi menar att denna modell förtjänar en saklig prövning.
Allt som är viktigt i luthersk tradition finns kvar i vigselgudstjänsten: Löftena inför Gud och församlingen, förkunnelse, förbön och välsignelse. Detta måste vara viktigare än att få vara statliga ombud.

2.
Äktenskapssyn och vigselrätt är två skilda frågor. De bara råkar sammanfalla i tiden. Man kan tycka att vigselrätten borde ha diskuterats redan inför 2000, men när vi nu får en ny äktenskapslagstiftning är det logiskt att också föra samtal om vigselrätten.
3.
Det sägs ibland att kyrkan har beslutat att behålla vigselrätten. Så är det inte. I sitt svar på äktenskapsutredningen förordade kyrkostyrelsen 2007 dels en könsneutral lagstiftning, dock så att begreppet äktenskap enbart avser relationen mellan kvinna och man, dels att kyrkan får vigselrätt på samma villkor som frikyrkorna.
Staten valde en annan väg än den kyrkan förordade. Därmed förändrades förutsättningarna. Vi behöver därför nu ta ställning både i vigselfrågan och i äktenskapsfrågan. Frågorna bör bedömas var för sig.

4.
I ett mångkulturellt, sekulärt samhälle borde det vara självklart att staten sköter myndighetsutövningen själv, utan religiösa eller andra ceremonier. Samtidigt ligger det i en sekulär stats intresse att medverka till att medborgarna har en trygg tillgång till sina religiösa och kulturella rötter.
I det gamla enhetssamhället la sig staten i ceremonierna vid livets stora vägskäl. Det nyfödda barnet inte bara kunde, utan måste döpas. Det hände att barn tvångsdöptes. Till vuxenblivandet hörde konfirmationen för att nå fullt medborgerligt förtroende. Begravning i Svenska kyrkans ordning var länge ett krav.
I dag är vi fria att själva välja ceremoni vid födelse, vuxenblivande och död - eller avstå. Familjebildningen har blivit ett märkligt undantag med sin statliga inblandning i vigselceremonierna. Saknar någon den statliga inblandningen vid dop, konfirmation eller begravning?

5.
Den föreslagna modellen bidrar till att frigöra folkkyrkotanken. Det är en fördel för en folkkyrka att inte vara myndighetskyrka. Folkkyrkans uppdrag handlar om evangelium om Jesus Kristus och om kyrkans öppenhet och tillgänglighet i hela landet. Detta ska säkerställas i god samverkan mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete. Att vårda folkkyrkans uppdrag är viktigare än att vårda resterna av statskyrkosystemet.

6.
Denna modell löser däremot inte diskrimineringsfrågan. Men den löser vi inte heller genom att behålla vigselrätten. I stället behöver vi skapa förutsättningar för att det som gäller idag ska kunna fungera även i framtiden: En enskild präst har inte vigselplikt, utan församlingen är skyldig att ordna vigselgudstjänst för sina tillhöriga. Så kan vi med glädje ta emot både särkönade och samkönade par, alldeles oavsett hur det blir med vigselrätten.

7.
Vad utmanas vi till som kyrka? Vi utmanas att övervinna den rädsla och bristande självkänsla som talar ur påståenden som:
"Människor vill bara gifta sig i kyrkan om det är myndighetsutövning. Det är odemokratiskt och fel att biskopar säger sin mening. De som ifrågasätter vigselrätten gör det för att få diskriminera homosexuella. Vi kan som kyrka inte föra seriösa teologiska samtal som leder till ändrade ståndpunkter och nya insikter - allt är politiskt avgjort på förhand."
Vi vill tro att kyrkan kan bättre än så!

Antje Jackelén
biskop i Lund

Sven Thidevall
biskop i Växjö

Vår tid präglas av att begrepp tappar sina värden och uppfattas på fel sätt. Ett sådan begrepp är jämställdhet. Jämställdhetens tanke är ganska gammal och ska man se tillbaka från starten så är det nog Jesu undervisning som är början på tanken om alla människors lika värde oavsett kön. Jämställdhetsprincipen. Den här principen är viktig i vårt tänkande idag, men tyvärr har en annan princip, som inte alls är samma, blandats ihop med denna gamla och grundläggande princip. Det är likställdhetsprincipen som har vunnit terräng och gjort att man lätt blir lurad att tro att det är samma sak som jämställdhet, men det är det inte. Likställdhetsprincipen är dessutom inte alls så värst gammal och resultatet av den är tyvärr inte så god som man kanske skulle kunna tro. Likställdhetsprincipen säger egentligen att vi är alla lika, inte har lika värde, utan bara lika. Vi ska ha det likadant, vara likadana, allt ska vara likadant för oss. Det ska inte finnas några bättre eller några sämre. Ingen ska bestämma, alla ska göra det tillsammans. Ingen får vinna, alla ska vinna. Det kanske låter bra, men vi ser vad den historiska konsekvensen blir när man för fram sådant tänkande. Ismen heter egentligen socialism eller kommunism och vi har sett vart det leder när man för fram en sådan princip. Men trots att vi känner till att likställdhetsprincipen i praktiken inte fungerar utan att resultatet blir det direkt motsatta, ändå ser vi tankemönstret varje dag i tidningar och möter det i massmedia, i kultur och beslut. Men varför? Jag tror det beror på att man blandar ihop begreppen jämställdhet och likställdhet, man menar jämställdhet, men talar om likställdhet och efter hand har vi tappat bort vad jämställdhet egentligen är.

Vi är ett konstigt land och speciellt märks det när det är melodifestival. I Sverige ska man inte tycka om Melodifestivalen, det ska anses vara dåligt att gilla det. Det är i alla fall den uppfattning man får när man talar med människor om Melodifestivalen. Jag tittar inte på den själv, men det är nog mest av tidsskäl, annars älskar jag den europeiska melodifestivalen och många låter blir kända och populära genom dessa festivaler. Men varför får man inte tycka om den eller erkänna att man tycker att det är helt ok och jag har uppfattat att det t o m finns en grupp som heter "Lägg ner melodifestivalen". Men, undrar jag då, varför är det då så ofantligt många som tittar på det??? Hade jag varit tv-chef hade jag nog gjort så som man har gjort på tv. Istället för att ha en tävling - gör fler tävlingar och lägg ut dem över landet!! Visst är melodifestivalen populär, tittatsiffrorna talar väl sitt tydliga språk. MEN varför ska man inte tycka om Melodifestivalen???? Det undrar jag bara samtidigt som jag ser att jag skriver det här samtidigt som det är den andra omgången av Melodifestivalen på tv.

Hoppsan vad det var svårt att förstå!!! Man säger till mig att det inte är bra att kyrkan vill bli av med vigseln. Men jag förklarar att det är inte det som vigselrätten innebär. Vigselrätten innebär samma sak som civilsrättslig registrering. Det är kanske bättre att istället tala om civilsrättslig registrering så folk fattar vad man talar om. Vi vill inte att kyrkan ska sluta med att viga folk. Det ska vi göra och får vi göra oavsett vad någon statsmakt, regering eller riksdag säger. Vigseln, bröllopet, äktenskapet bestämmer kyrkan helt och hållet självt över, det är den civilsrättsliga registreringen vi vill slippa. Tänk istället praktiskt. När en vigsel ske så går brudparet till skattemyndigheten och får två papper. Ett papper för hindersprövningen, vilket innebär att de får gifta sig, att det inte finns några hinder för dem att bli vigda. Ett annat papper som vigselförrättaren ska fylla i med datum som bekräftelse på att de är vigda och vilket datum dettta skedde. DETTA papper är det som gör vigseln giltig. Tänk er nu att vigselparet lämnar hindersprövning och vigselintyget (som pappret heter) och vigselförrättaren helt enkelt struntar i vigseln och bara fyller i vigselintyget. Är paret då vigda? Ja, det är de för det är vigselintyget som gäller!!!!! Sen att det inte gått till på rätt sätt enligt lagtexten spelar ingen roll så länge inte förfarandet överklagas eller faktum kommer fram som gör att det finns skäl att överklaga att vigseln skett på lagligt sätt. Men om nu vigselparet inte har något emot att de har blivit vigda endast på pappret, vem bryr sig? De är verkligen vigda för det är vigselintyget som gäller!! Detta har fastställts av domstol som inte godkände det vigselbevis som prästen vid en vigsel hade lämnat vigselparet och som de ville använda som bekräftelse på att de var viga. Det är VIGSELINTYGET som är det som gäller, ingenting annat. Vigselintyget är den civilsrättsliga registreringen!  Det är denna bit som vi inte tycker att kyrkan behöver syssla med. Den enda skillnaden om vigselrätten försvinner är helt enkelt att vigselförrättaren slipper fylla i ett papper som kallas för vigselintyg. Det innebär i sin tur att det blir absolut ingen skillnad på bröllopet. Det kommer att vara EXAKT samma ordning som idag. Det folk vill ha med alla traditioner och cermonier kommer att vara kvar även om inte vigselrätten är kvar. För det som idag sker på prästens tjänsterum, detaljen som handlar om att fylla i ett papper som kallas för vigselintyg, det är endast detta papper som har med vigselrätten att göra. Vi är ganska många som vill slippa det här pappret och tycker att vi inte behöver göra statens uppdrag längre eftersom vi är en fri kyrka. Och som fri kyrka vill vi ha kyrliga vigslar, bröllop på traditionellt sätt utan att också behöva utföra en statlig åtgärd som inte ens idag syns på något sätt för dem som medverkar på bröllopet. Men eftersom det verkar vara så svårt för folk att förstå det här så låt oss kalla det för civilsrättslig registrering och inte vigselrätt.

Idag har jag funderat på varför det är så att dagens ungdomar verkar ha mindre kunskap än vad som var tidigare. Är man dummare idag eller är det något annat? Har funderat på det länge och jag är inte ensam. När Alliansen kom till makten var man klar över att något måste göras och det försöker man med nu vilket är alldeles utmärkt. Hoppas verkligen att det lyckas, men det är nog svårt att komma tillbaka till ett rikt kunskapsflöde igen. Men varför har det blivit så här? Jag har läst en bok som bygger på följande artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=460585&previousRenderType=2 . Det är David Eberhard som sedan skrev om Trygghetsnarkomanernas Sverige där han konstaterar att själva skolsystemet är grundläggande fel och jag håller med. Det handlar om två delar som båda är helgalna i praktiken (även om det låter bra i teorin) och tillsammans utgör de ett systemfel som idag är klart märkbart även om det finns goda lärare som kämpar på och i många fall lyckas trots allt.
Delarna är Problembaserad pedagogik samt likställighetsprincipen.
Den problembaserade pedagogiken kommer från Kanada från -70talet och hyllades och infördes i flera länder. Men man upptäckte ganska snart att utbildningen blev sämre. Barn och ungdomar lärde sig sämre och kunskaperna blev mindre och mindre. Analytisk förmåga minskade och betygen sönk. Problembaserad pedagogik innebär rätten att formulera egna frågor och problem. En bra pedagogik, om du har en baskunskap så att du kan ställa frågor och formulera problem, men om du inte har det är denna pedagogiska metod rena vansinnet. Läs gärna mer om denna metod: http://www.resurs.folkbildning.net/download/883/pblsilen.pdf . För studenter och forskarstuderande är metoden ganska självklar och skiljer sig egentligen inte från gammal forskarpedagogik, men att införa den i grundskolan var ett av de två stora problemen med denna pedagogik. I teorin låter den underbar, i praktiken skapar den bara idioter.
Den andra delen är likställighetsprincipen som innebär att alla har samma rätt till sin undervisning. I praktiken låter detta också rätt och riktigt, men i praktiken blir det helt fel. Det är den svages lag som gäller. Tanken att de duktiga ska stödja de svaga är visserligen god, men i praktiken blir det sämre utveckling för de starka som snabbt tappar intresset för vilket ämne det än blir, medan de svaga får god hjälp och utvecklas bra och ganska normalt. Kortfattat låter det här diskriminerande, men David Eberhard anser jag nog har rätt när han skriver att vi måste våga låta de som har lätt för sig att utvecklas efter sin förmåga och inte i takt med alla andras förmåga. Ingen vinner på det.
Det är de här sakerna som jag hoppas att regeringen arbetar med något måste hända som förbättrar situationen för skolan i vårt land. David Eberhards förslag till lösning är flera, men kanske framför allt att ställa krav och att åter göra läraren central i lektionssalen. Alltså inte eleven i centrum, utan läraren. Inte eleven i centrum, utan kunskapen. Om du tycker att det låter förfärligt så välkommen in i den svenska hjärntvätten. Vi har lärt oss att blanda ihop begreppen värde och förmåga. Det innebär att vi tror att det är diskriminering om vi anser att någon elev möter för stora krav eller inte får göra och lära sig det som den eleven själv vill. Men det är inte diskriminering, det har nämligen ingenting med människovärdet att göra. Varje människa är värdefull därför att hon är människa, inte för vad hon presterar. Vi måste återfå en riktig människosyn också i skolan. Elever måste få ha rätt att vara svaga och inte kunna prestera så mycket. De måste därför ha rätt att få hjälp, utan att det kan anses vara diskriminerande.
Nåväl, några tankar som faller på utifrån en väldigt intressant bok.

I förrgår hade 9 biskopar en debattartikel om vigselrätten i DN. Det har gjort att man funderat en hel del under helgen. Vädret var inte det bästa igår när jag tog en promenad i Torup, Halland och tog en bild på Torups kyrka.

Idag funderade jag vidare och nog är det så att det bästa för alla parter är att vi blir av med vigselrätten. Inte ens idag har vi glädje av den eftersom vi vill att vigseln ska vara en akt inför Gud och församlingen. Det här med vigselrätten, som i praktiken inte gäller, är helt onödigt. Ska man vara noggrann när det gäller kyrkoordningen 23 kap 1 § och äktenskapsbalken 4 kap 1 § så ska det vara vittnen närvarande. Men det finns inga beslut om att vittnena ska bekräfta vigseln genom något formulär, det bara förutsätts att det ska vara så. Det står heller inget om minsta antal vittnen, endast begreppet "vittnen" gör gällande att det ska vara minst två. Men ingenstans står det om vigseln kan anses vara ogiltig om det nu händelsevis inte skulle finnas några vittnen närvarande. Jag vet inte om det är prövat. Det som gäller juridiskt är hindersprövningen som är skatteverkets godkännande av att de två som ska gifta sig verkligen får gifta sig och när vigselförrättaren (som visserligen måste finnas godkänd som vigselförrättare) med sin namnteckning på vigselintyget bekräftar att vigseln är gjord. Då är också vigseln godkänd enligt lagstiftningen. Eller har jag fel? Det jag är ute efter är egentligen att även om kyrkor och samfund blir fråntagan vigselrätten, så blir det ingen praktisk skillnad för dem som ska gifta sig. Bröllopet kan verkställas enligt all form av tradition och "Björkarna susa.." eller vad man nu vill ha med för trevligheter.
Vid välsignelse av ingången vigsel har man idag inte med frågorna eller löften eftersom det idag blir tårta på tårta eftersom vigselförrättaren idag har vigselrätt. Men med vigselrätten borttagen får frågorna och löftena en självklar plats i

I en artikel i DN skriver 9 biskoper en debattartikel som är alldeles utmärkt. "Kyrkans rätt att viga måste nu avskaffas". Vilket gott förslag! Det borde vara den allra bästa lösningen och skapa ett så smidigt och mångkulturellt system som kan tas emot av alla grupper oavsett hur man i religiösa sammanhang ser på det här med äktenskap och vigsel. Läs artikeln! http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881067

Jag har en dubbelbottnad inställning till det här med att Påven har tagit bort bannlysningen av den där konstiga föreningen PXIX nånting ( jag minns inte ens vad de heter). För det första gillar jag inte bannlysningar över huvudtaget eller exkommuniseringar, vilket innebär förbud att ta emot nattvarden.
För det andra anser jag att de som anser att förintelsen inte har förekommit eller nedgraderar det fruktansvärda som hände genom förintelsen, de borde egentligen bannlysas. Det blir dubbelbottnat.

Vi har ju inte det här problemet i Svenska kyrkan. Där har vi varken eller. Men det finns utalat i våra bekännelseskrifter och sammanfattas ganska bra i "Schmalkaldiska artiklarna. Krångligt namn. Där står det att det finns två bann, ett stort och ett litet. Det är det stora bannet som påven har hand om anser man är fel eftersom det rimligtvis hör till den världsliga makten. Helt rätt att det är fel.
Men det lilla bannet går bra enligt bekännelseskriften. Det innebär att om någon uppenbart lever rullan och kommer fram till nattvardsborden, full som en alika och ändå vill ta nattvarden, så bör det inte ske något utdelande av nattvarden till en sådan person. Det är ungefär som om man är för full på krogen, så åker man ut. Det är vad bekännelseskriften innebär. I praktiken tror jag inte att det här är ett problem. 

Nåväl, bort med all form av bannlysning och övertyga de idioter som inte tror på förintelsen att börja tro. För förintelsen måste nog ses som det mest avskyvärda som mänskligheten någonsin har hittat på. 

Det blir ganska många sammanträden när man är politiskt aktiv.
Idag var det fyra stycken.

1. Först hade vi sammanträde med presidiet i Varbergsnämnden och

2. sedan var vi i Falkenberg med de lokala nämndernas ordföranden.
Här är en bild på några av dem.

3. Vi träffades sedan i Alliansgruppen för Varbergsnämnden, men dem fick jag ingen bild på.

4. Sedan var det landstingsgruppen och dem lyckades jag plåta.

Jag är helt ny på det  här med att blogga, men jag har lärt mig att det är något som hör till den nya tiden. Jag är både präst och politiker engagerad inom sjukvården men också bland beslutande inom kyrkan på stiftsnivå och kyrkomöte. Jag är kristdemokrat. Självklart säger du, men så är det inte. En undersökning sedan några år tillbaka visar att den politiska kartan bland prästerskapet i landet ser ungefär procentuellt likadant ut som det gör i verkligheten. Det betyder (tyvärr) att det inte finns mer än kanse 10% av prästerna som är kristdemokrater. Så inte är det självklart. Jag blev kristdemokrat enbart därför att jag en gång i tiden läste igenom alla partiprogam och helt enkelt kom fram till att kristdemokraterna hade det som stämde bäst med mina egna funderingar.
Eftersom jag redan då var filosofiskt intresserad så var jag kanske mest intresserade av vilka värderingsgrunder de olika partierna hade och det tror jag inte många i vårt land känner till. Jag blev ganska häpen när jag läste de olika programmen. Det är verkligen inte som man kanske tror. Men ibland är det faktiskt ganska härligt att bli förvånad, men då måste man också vara beredd på att ändra sig.