kalleos

I vår tid har vi lärt oss positivismens mantra. Man ska eftersträva lycka även om den inte finns. Man ska tala om bra saker och undvika de dåliga. Principen är ganska framgångrik eftersom vi människor verkar ha en grundläggande önskan att helst lyssna till lyckliga saker och glada ting, gärna också om de handlar om en själv. Att ge positiva kommentarer, även om man inte menar det, är ett mycket lyckat sätt att nå framgång och få människor intresserade av vad man har att säga och intresserade av en själv. Allt detta är väldigt bra. Men som med allting så finns det en baksida. Allt har två sidor och det är aldrig fel att våga ta fram båda sidorna. Kanske inte samtidigt och kanske inte alltid. Men tyvärr präglas vår tid mycket av att man bara tittar på en sida av saken, den andra göms bort. Till livet hör döden, till glädjen hör sorgen, till lyckan hör misslyckandet. Två olika sidor av samma sak. Det är kanske glömskan av den hör dualismen som är ett av problemen för att människor idag mår dåligt. Man klarar inte av när någon nära anhörig går bort. Tja, det har man väl haft svårt för i alla tider, men idag blir det så påtagligt. Livet är så mycket och viktigt att vi glömmer bort, eller gömmer det faktum att vi en dag måste dö och det finns ingen räddning från det. Det eviga livet, som vi talar om i kristenheten, handlar inte om ett fortsatt liv i den här kroppen. Den här kroppens fortsatta liv har ingen räddning. Det är kanske glömskan för det här som också är en orsak till att människor i vårt land inte söker sig så mycket till kyrkorna och dess verksamhet som de borde. För att leva så måste du räkna med att dö.
 Det är många tankar som kommer för mig när min kusin Carin Schoog nu har gått bort bara 52 år gammal. Hon var med bland det glada gänget för Falkenbergsrevyn. Och nu minns jag psalmen som säger: "Sorgen och glädjen de varndra tillsammans. Medgång och motgång de tätt följas åt." Vi kan inte vinna livet genom att försöka övervinna döden. Detta livet är förgängligt och hur jag än tänker igenom världsreligioner och filisofiska tankar genom årtusenden, så kan jag bara hitta ett svar som håller och det är och förblir: Jesus Kristus är den som har besegrat döden för mig och han är den som har ordnat så att vi kan få leva för alltid. Men det gäller att inte blanda ihop begreppen. Det gäller inte ett fortsatt liv i den här förgängliga kroppen, men det spelar ingen roll. För har nu Gud skapat mig och alla varelser med en kropp så borde han väl rimligtvis fixa en evig kroppslig tillvaro sedan.
Så blir det när någon nära går bort, många tankar kommer