kalleos

Jag ger inga nyårslöften. Det är liksom ingen idé eftersom jag ändå inte håller dem. Så jag har slutat att ge nyårslöften. Det är bara ett problem. Jag gav ett nyårslöfte en gång och det har jag faktiskt hållt fast vid. Det var nyårslöftet att inte avge några nyårslöften och eftersom jag sedan dess inte har avgivit några nyårslöften eftersom jag inte håller dem så får jag det inte att gå ihop eftersom jag faktiskt har hållit det nyårslöftet. Och därför borde jag väl egentligen avge ett nyårslöfte så att det stämmer att jag inte kan hålla några nyårslöften.

Stieg Larssons sambo sa i en tv-intervju ungefär: "Det borde finnas något rättsskydd för samboförhållanden". Saken är bara den att det faktiskt finns. Problemet är att vi kallar det något särskilt t ex civilsrättslig registrering eller vigsel. Men i folkmun har detta blivit något annat. Egentligen handlar det om ett rättsskydd, en försäkring som vi faktiskt behöver, men som inte tvingas på oss.
Vi är så noga med att skaffa försäkringar på så mycket, det gäller bilen, bostaden, sjukdomar, pensioner. Men när det gäller våra gemensamma ägodelar och barnen som man har tillsammans så struntar många att skydda och försäkra det och riskerar därmed att förlora så mycket. Skyddet heter visserligen inte försäkring utan civilsrättslig registrering eller vigsel, men det är en försäkring.

Av någon mycket underlig anledning så tror vi att det inte ska hända något med de gemensamma ägodelarna, med de gemensamma barnen, med den man bor tillsammans med när man bor sambo. Ganska korkat egentligen. Vi är beredda att betala för försäkringar av allahanda slag, men försäkringen för det som berör den man bor tillsammans med, som dessutom är gratis, den tar man inte. Tänker man så här så är samboförhållande rent juridiskt bara skit. Jag kallar detta för sambosyndromet.

Problemet består i att många tror att det här med att gifta sig handlar om mer än att skydda sig juridistk. Men för samhället gör det gör det inte. Kyrkligt sett gör det det, men nu talar jag om endast om samhället. Sett ur samhällelig syn är vigseln inget annat än det samhälleliga skyddet som vi har rätt till för att skydda våra förhållanden och det vi har tillsammans när man bor tillsammans. Skyddet är så bra att det inte ens krävs att man måste bo tillsammans. Det enda kravet som finns är att man skriver på ett papper och säger att man vill ingå i ett gemensamt skydd eller försäkring i fall det händer något som vi egentligen inte vill ska hända.
Allting annat har inte med vigseln att göra, det har endast med de två som vill leva tillsammans, att göra. De sakerna är samma i ett samboförhållande, men skillnaden är att man då är oskyddad.

Jag kan förstå att man flyttar ihop för att pröva oss se om man kan leva tillsammans, men så fort man bestämmer sig för att köpa grejer tillsammans eller skaffa barn, då måste man också se till att skaffa den försäkring som samhället har ordnat för två personers förhållandes skydd.

Stieg Larsson och hans sambo hade inte ordnat något sådant skydd och därmed hade hon inte någon rätt till Stieg Larssons pengar. Man kan tycka att det är fel, men det är det inte. De hade gjort fel därför att de inte brytt sig om att ta vara på det skydd som samhället har ordnat för att sådana här saker inte ska behöva hända.

Med andra ord: du som är sambo...gå och gift dig nu! Se till att ordna det juridiksa skydd som du har rätt till och som du faktskt behöver! Det handlar inte om något mer. Det andra som kommer till har inte med den juridiska delen att göra.

Jag lyssnade påYlva Eggehorn i Varbergs kyrka. Hon talade om kvinnor i hennes liv, i historien och i Bibeln. Det var mycket intressant. Hon sa att hon trodde att vår tid är "skammens tid". Man tycker inte att man duger, man skäms för sig själv, sitt utseende, sitt liv och man skyller på sig själv. Speciellt kvinnor har en förmåga att skylla på sig själv, menade Ylva Eggehorn, och i vår tid är det väldigt tydligt. Jag tänkte mycket på det när jag med familjen nu är uppe i Sollefteå som ligger i Ådalen, i Ångermanland. När vi var här förra sommaren började jag fråga om "Skotten i Ådalen" för det var det enda jag kände till om den trakten, men det var nästan som om ingen kände till det här. Och att hitta skyltar och till och med kartor om detta ställe var nästan omöjligt. Det var precis som man skämdes. Men det finns ingen som helst anledning att skämmas. Visst var det förfärligt det som hände, men inte behöver nutidens Ådallänningar skämmas för det som hände då 1931 utanför Folkets hus i Lunde där det idag står en jättefin skulptur på ett mycket fint utställningsområde. Men någon hänvisningsskylt till platsen fanns inte, man fick gissa sig fram. Och ändå var dessa skott och dessa 5 människor som dog startpunkten till hur vi i Sverige får demonstrera utan att riskera att bli beskjutna eller satta i fängelse, som man får över andra delar av den här världen. Det var fruktansvärt det som hände 1931 i Lunde, Ådalen, men detta onda blev till något som vi har gott av än idag. Det finns inget att skämmas för för dagens människor i Ådalen, men vi lever väl i skammens tid, men det behöver vi väl inte skämmas för?

Jag undrar egentligen varför sossarna är emot vårdnadsbidraget? Vad jag förstår så talar de om en förstärkt föräldraförsäkring, fast de inte ordnade med något sådant när sist de satt i regeringsställning. För egentligen är väl vårdnadsbidraget en förstärkt föräldraförsäkring, fast det då endast handlar om bidragsdelen eller lägsta nivån som Försäkringskassan kallar det. Men vad spelar det för roll? Alla som får barn i dag, i de kommuner som har infört vårdnadsbidraget, har ju rätt att välja eller inte välja. Man ansöker precis som man ansöker om föräldraförsäkring.
Kan man inte se det så här: Föräldraförsäkring får alla som får barn ansöka om. De som arbetar eller har arbetat i minst 6 månader får en mindre del av sin lön som föräldraförsäkring. De som inte har haft ett arbete eller inte hunnit arbeta i 6 månader får föräldraförsäkringens bidragsdel eller lägsta nivån, som det kallas. När föräldraförsäkringsdagana är slut har man som föräldrar två alternativ: 1. att börja sitt arbete igen eller 2. att stanna hemma ännu en tid med sitt barn. I socialdemokraternas Sverige ska man tvingas ut på arbetsmarknaden efter föräldraförsäkringens dagars slut. Då måste barnet in i någon form av barnpassning. Det är här frågan skiljer allianspartiernas och vänstersidan ideologi. Man skulle kunna säga att det handlar om vad som är bäst för barnet: 1. att bli omhändertagen av andra än föräldarna eller 2. att bli omhändertagen av föräldrarna. Men egentligen handlar det om något helt annat, något mer grundläggande ideologiskt, det gälelr frågan om vem som ska bestämma. Ska föräldrarna få bestämma om förtsättningen eller ska regeringen göra det? Om det inte görs möjligt för föräldrarna att kunna välja om de vill fortsätta att vara hemma hos sitt barn med den lägsta nivån som ersättning, så tvingas de att gå tillbaka till sitt arbete eller inte få någon ersättning alls. Tvång är inte allianspartiernas ideologi, det hör mer hemma i den mer diktaturvänliga vänsterpolitiken där regeringen ska välja mer och befolkningen mindre. För hade socialdemokraterna velat mer frihet för föräldrarna att välja hade de själv kunnat fatta beslut om en förlängd föräldraförsäkring med lägsta nivåersättning. Men de verkar inte vilja det eftersom frågan egentligen handlar om vem som ska få bestämma över barnen efter en viss tid, staten eller föräldrarna. Så frågan om vårdnadsbidraget handlar inte om ersättningsnivån eller om jämlikhet, det handlar om vem som ska bestämma över mitt barn.

Jag såg ett tv-program ikväll om nattlivet i Stockholm. Vid en scen var det en hemlös person som åkte nedför en rullttrappa och längst ner på rulltrappan fanns en skylt ovanför där det stod "Ej upp" med lysande röda klara färger. Jag undrade vad det var för mening med den skylten egentligen. Att trapporna i rulltrappan inte gick uppåt kunde man ju se när man stod där nere, så det kändes som meningslös information om det var det som var meningen med skylten. Kunde det vara en uppmaning att man inte ska åka upp i rulltrappan som gick ned. Kanske, men vad hjälper det med en sådant skylt för det, då behövs en vakt och då blir också skylten onödig. Jag kunde helt enkelt inte komma på vad det var för mening med skylten. Det enda tänkbara måste väl vara att den var till för dem som inte kunde se att rulltrappan gick ner och inte upp, men om de inte kunde se rulltrappan kunde de ju heller inte se skylten.

Jag var på kommunfullmäktige i Varberg i går och det kom lite rikspolitik på tal. Vår ledamot Lilith gick upp i debatt med (s) kommunalråd. Vid ett tillfälle slängde han ur sig "om (s) varit i regeringsställning så hade de kunnat hjälpa kommuner och landsting fullt ut eftersom man då hade haft 81 miljarder kronor till hands". Oj, vad jag blev förvånad!! Tänk att (s) står och erkänner att när de har makten så lägger de en massa skattemedel i madrassen. Den ekonomiska krisen var ju ingen särskilt beredd på. Jag blir lite mörkrädd för en så tydlig politisk inriktning. Tydligen ska alla pengarna komma in till staten så att några få politiker får bestämma allt. Jag är nog mest intresserad att få bestämma så mycket som möjligt själv.

Ska göra lite reklam för retreat. Har varit på en femdagars retreat vilket är helt underbart. Skulle du kunna tänka dig att tillsammans med flera andra personer vara helt tyst och inte behöva tänka på något socialt bemötandemönster som att  hälsa när man passerar varandra, kommentera maten man äter tillsammans, ta upp något ämne att prata om även om det är fullständigt ointressant? Samtidigt är man ju inte helt tyst. Vi deltar i regelbundna andakter där vi växelläser texter bl a ur Psaltarens Psalmer som är helt underbara dessutom har man en timmes samtal varje dag med en handledare och får sedan meditera och "lyssna in" vad Herren har att säga och jag lovar HAN säger verkligen saker, ibland blir man fullständigt överraskad och kommer på sig själv med att det där hade jag aldrig kunnat tänka mig, men ändå kommer tankar och funderingar upp i skallen eller som upplevelser i kroppen som man förstår är en del av Herrens tilltal till mig. Till glädje och upprättelse, men också ibland som allvarliga tillsägelser. Man vet aldrig och det är just detta som är så spännande med retreater, det är fullständigt omöjligt att veta i förväg vad som kommer att ske, det enda man kan vara säker på är att det kommer att ske någonting. Pröva på!
Det enda problemet med retreater är att allt det arbetet och det som då får vila under retreatveckan blir man tvungen att ta tag i när man kommer hem sedan, så det blir inte alltid så mycket tid till att blogga och sånt. Men nu hoppas jag att jag hunnit ikapp och det gör inte så mycket. Kroppen har fått den vila som behövdes och som också hör till retreaten och det är tillräckligt bra även om det inte är så mycket psykiskt och själslig vila under en retreat. Det är ingen semester, det är retreat.

Det var länge sen det talades om "dansbaneeländet". Det var på 40-talet och kom med i en av Karl Gerhards revyer. Det handlade om faran för ungdomar om samlevnad och sex i fördolda termer. Det var några präster med kyrkoherden från Tvååker, Gustav Grände, som talade om risken för ungdomen till synd i samband med dansbanorna. Detta var i alla fall den bild som journalisterna ville skriva om, den egentliga upptakten till dansbaneeländet kom aldrig fram. Sanningen var inte lika intressant och speciellt tråkigt var det om sanningen handlade om att kyrkan gjorde samhällsnytta vilket det inte verkar som om journalister tycker om att skriva om, inte då och inte heller idag. Vad det handlade om har min pappa berättat om också på radio Halland. Han var en av de få som minns vad som egentligen hände den där gång i början av 1940-talet. Det handlade om en dansbana i Tvååker, det finns andra som har talat om andra dansbanor, men så var det inte. Det var ungdomens stora nöje att gå ut och dansa. Det kostade inte mer än nån krona. Men så kom det någon som ville ha 7 kronor i inträde och därmed kunde inte alla ungdomar ha råd med att gå och dansa. Istället blev dansbanan ett ställe där man träffades utanför och det blev som det blev, slagsmål förekom och man bad kyrkoherden att komma och försöka få ändring på det hela. Så skedde också och vad jag förstår så blev det ändring. Kyrkoherdens insats gjorde skillnad till ungdomens förmån. Men journalisterna var bara intresserade av att skriva om att kyrkoherden skulle hållit någon slags predikan på dansbanan och pratat om dansen som synd. Men så var det inte. Då liksom nu är det förutfattade meningar som säljer tidningsnummer och om kyrkan och dess företrädare säljer det fler tidningar om eländesbeskrivningar än de 99% av kyrkans verksamheter och företrädare som gör något gott.

När man är i missbruk befinner man sig ofta i en gråzon. Man vill ha hjälp med att sluta, men det är inte säkert att man får hjälpen förrän man kan visa att man verkligen vill börja sluta med sitt missbruk. Vår lokala tidning tar upp den här problematiken i en artikel idag: http://hn.se/nyheter/varberg/1.407274#articleComments. Där är det en missbrukare som menar att han behöver först en lägenhet för att kunna orka med att sluta sitt missbruk, medan man på sociala vill att han först försöker sluta sitt missbruk och på så sätt visar sin vilja att sluta, innan han kan få en lägenhet. Det här är en gråzon som alltid förs fram och som handlar om vilja och initiativ. Problemet som sociala säger handlar om problematiken med att sluta sitt missbruk är att det är så svårt att om man först får en lägenhet så anses risken istället vara större till ett fortsatt missbruk än tvärtom. Därför vill man ha en tydlighet i viljan hos den som missbrukar, viljan att sluta. Den vilja måste vara så stark att man verkligen gör allt för att sluta och på så sätt kan visa att man har rätt till en lägenhet. Ett annat problem blir då att om man faller i missbruk igen och då har kvar lägenheten, så kan olgehterna bli så stora att man till sist måste vräka den som det tidagare gick så bra för.
Det finns så många mänskliga tragedier när det gäller missbruk att man blir förvånad över att drickandet i det här landet verkar tendera att öka. Vi ser att det troligen hänger ihop med en samhällsutveckling om inte är så bra, även om tanken är god. Vi försöker göra det så bra som möjligt för de flesta, det kallas för "utilitianism" det man menar att ett rätt handlade handlar om att göra det mest goda för de flesta, vilket i konsekvensens namn och varför den fiolosofin kan bli farlig är helt enkelt att man struntar i resten, i dem som inte kan nås av den goda handlaing man vill göra. Det går att läsa mer om detta på följande hemsida: http://www.geocities.com/templarser/logic6.html.
Men vad ska man göra då för att hjälpa? Frågan är tyvärr omöjlig att besvara eftersom det i alla lägen måste handa om en viljeyttring och en styrka till viljeyttring som inte går att bestämma generellt eftersom vi alla bär med oss olika förutsättningar. Varje människa måste ha rätt att få bli omhändertagen, men varje omhändertagande måste kunna kräva någon form av motprestation och det är den motprestationen som är den stora frågan i gråzonen för missbrukare. Men den måste nog finnas, jag kan inte se att det ens är männskovärdig att inte kräva någon form av motprestation. Jag ska ta ett exempel. En människa ligger på marken och ber dig om att du ska hjälpa honom upp. Du säger "ja, det kan jag väl göra" och sträcker ut din hand. Mannen tar din hand men vill inte hjälpa till att komma upp, så du får dra och dra och märker till sist att det inte går. Mannen kan klara sig själv och är inte funktionshindrad på något sätt, han bara inte vill hjälpa till. Slutresultatet blir att du inte kan hjälpa den mannen på fötter som inte själv vill hjälpa till. Det är mängden självhjälp som visar hur lätt eller svårt det är att få den mannen på fötter.
Men fråga blir därför om det finns något vi kan göra för att bättra på den här gråzonsproblematiken med generella lagstiftningar eller andra slags beslut? Jag vet inte,d et kanske är så att vi har det som behövs lagstiftningsmässigt och att det i slutändan handlar om de enskilda personernas viljayttringar hos den som missbrukar och vill sluta samt hos dem som arbetar för att hjälpa dem som vill sluta sitt missbruk.

Av de stora frågorna som kommer upp när man fyller år är funderingar över livet och dess mening. Man brukar tala om tre frågor: vem är jag , varifårn har jag  kommit och vart är jag på väg? Läser just nu en bok som ger en hel del att tänka på bl a vad som är meningen med livet här. Det finns nog många svar, men ett genomgående tema är nog ändå. relationer. Detta livets mening är nog relationer. Var rädd om dina relationer, det är det viktigaste vi har och ska arbeta för. Min kusin, Karin blev bara 52 år och kyrkan var proppfull med människor. Men ingen av dem var där för att Karin varit en glad, duktig, planerande och engagerande människa, det var hon, fick vi höra. Nej, jag tror alla var där för att vi hade alla en relation till Karin. Det var olika relationer, vi hade släktrelation, blodsband som är väl så viktiga, andra hade vänskapsrelation, föreningsrelation, utbildningsrelation, kursrelation, arbetsrelation......relationer är det som gör detta livet betydelsefullt och viktigt. Var rädd om dina relationer, det är de mer än något annat som gör dig till människa i deta livet. Men tron är det också så. Tron på Jesus är en relation, om det är något annat än relation fungerar inte tron. Varför vill Gud att vi ska komma till himlen? För det vill han! Jo, Han vill ha en relation med oss och i himlen kommer den relationen att vara det bästa som finns. För vad är det egentligen som gör att relationer är så underbara? Det är kärleken. Inte kärleken som har med sex att göra, utan den som har med vänskap att göra. Det bästa i livet är att ha en vän. Det bästa i livet är att vårda relationer.
Det blir en del tankar som springer fram genom dessa dagar då jag har haft mycket att göra och inte hunnit med att blogga så mycket. Dessutom har jag börjat lära mig att det här med att blogga inte bara handlar om att skriva egna bloggar, utan också om att läsa andras och kommentera. Är pågång för bloggandet kan också vara ett sätt att ha relation den kan nog aldrig ersätta det värdefulla mötet människor emellan, men ändå ett slags tanke- och viljerelation.

Idag meddelar Socialstyrelsen att det är bättre att ge kognitiv beteendebehandling eller kognitiv beteendeterapi KBT, vid depressioner och ångest. http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/depression-och-aangest-boer-behandlas-med-kbt-276712. Det här är jättebra. Tabletter är visserligen inte att betrakta helt negativt, men det måste poängteras att KBT verkligen fungerar bra och att det inte är några biverkningar av det som det kan vara vid tablettbehandling. Som så många gånger är det ofta så att när man förespråkar en sak, så tar man helt bort det andra. Så menar jag att det inte få vara. Både ock är nog den mest rimliga tanken. Problemet idag är väl egentligen att det saknas psykologer, som är de som behandlar med KBT.
Men vad är då KBT? Jo, det handlar om logiskt tänkande. Panikångest, som man råkar ut för är i regel att kroppen reagerar osunt och ologiskt på någonting, det kan egentligen vara vad som helst som man av olika anledningar inte orkar ta tag i. KBT hjälper till med att ge ord åt ångesten och hjälpa till med att vända på problematiken på ett logiskt sätt. Det handlar inte om att man ska se tillbaka och grubbla över det som varit. Det handlar mer om att se saker som det är och sätta ord på att det kanske inte är så svårt som man kanske uppfattar det som.
Vi behöver därför se över om vi har för lite psykologer helt enkelt.

Idag kom taxeringskalendern i brevlådan för oss som har beställt den. Det är alltid lika lustigt varje år att den kommer inlindad i två grå täckpapper så att man inte ska se vad det är man får. Men varför är det så hemligt att vara nyfiken på vad andra tjänar och vad det står om en själv i taxeringskalendern. Det är ju offentliga uppgifter! Men av någon anledning har vi en märklig kultur i Sverige. Vi tycker att det är väsentligt att man tjänar så mycket som möjligt, men om man tjänar mer än andra så talar man inte om det. Istället är det man pratar om är hur lite man tjänar och att pengarna inte räcker till. Sånt får man prata om. Vi har allt en något hycklande kultur i Sverige. Tjänar man för mycket pengar så får man itne prata om det. Arbete tycker alla är väldigt viktigt att man har och det är därför skamligt att vara arbetslös. Men att tycka om att man är nöjd med lönen och att man tycker det är så kul att arbeta att man gärna kan tänka sig att inte ha så lång semester, då är man konstig. Semester är så vikigt att nu görs det reklam för att man kan få 25 års semester om man köper en lott och kan vinna 25.000 kr i månaden i 25 år eller om det nu var 50, jag minns inte. Det är märkligt hur kulturen så starkt präglar oss och vårt sätt att tänka. Men samtidigt är det ju sådana saker som gör att saker och ting är kul. Det är sådana här konstiga kulturyttringar som ger många poäng i revyer. Så revymakare i Sverige, gör en scen om taxeringshemligheterna det vore något att skratta gott åt. Det är kul att se vad andra tjänar, men tala inte om att du tycker det är kul.

I vår tid har vi lärt oss positivismens mantra. Man ska eftersträva lycka även om den inte finns. Man ska tala om bra saker och undvika de dåliga. Principen är ganska framgångrik eftersom vi människor verkar ha en grundläggande önskan att helst lyssna till lyckliga saker och glada ting, gärna också om de handlar om en själv. Att ge positiva kommentarer, även om man inte menar det, är ett mycket lyckat sätt att nå framgång och få människor intresserade av vad man har att säga och intresserade av en själv. Allt detta är väldigt bra. Men som med allting så finns det en baksida. Allt har två sidor och det är aldrig fel att våga ta fram båda sidorna. Kanske inte samtidigt och kanske inte alltid. Men tyvärr präglas vår tid mycket av att man bara tittar på en sida av saken, den andra göms bort. Till livet hör döden, till glädjen hör sorgen, till lyckan hör misslyckandet. Två olika sidor av samma sak. Det är kanske glömskan av den hör dualismen som är ett av problemen för att människor idag mår dåligt. Man klarar inte av när någon nära anhörig går bort. Tja, det har man väl haft svårt för i alla tider, men idag blir det så påtagligt. Livet är så mycket och viktigt att vi glömmer bort, eller gömmer det faktum att vi en dag måste dö och det finns ingen räddning från det. Det eviga livet, som vi talar om i kristenheten, handlar inte om ett fortsatt liv i den här kroppen. Den här kroppens fortsatta liv har ingen räddning. Det är kanske glömskan för det här som också är en orsak till att människor i vårt land inte söker sig så mycket till kyrkorna och dess verksamhet som de borde. För att leva så måste du räkna med att dö.
 Det är många tankar som kommer för mig när min kusin Carin Schoog nu har gått bort bara 52 år gammal. Hon var med bland det glada gänget för Falkenbergsrevyn. Och nu minns jag psalmen som säger: "Sorgen och glädjen de varndra tillsammans. Medgång och motgång de tätt följas åt." Vi kan inte vinna livet genom att försöka övervinna döden. Detta livet är förgängligt och hur jag än tänker igenom världsreligioner och filisofiska tankar genom årtusenden, så kan jag bara hitta ett svar som håller och det är och förblir: Jesus Kristus är den som har besegrat döden för mig och han är den som har ordnat så att vi kan få leva för alltid. Men det gäller att inte blanda ihop begreppen. Det gäller inte ett fortsatt liv i den här förgängliga kroppen, men det spelar ingen roll. För har nu Gud skapat mig och alla varelser med en kropp så borde han väl rimligtvis fixa en evig kroppslig tillvaro sedan.
Så blir det när någon nära går bort, många tankar kommer

När jag var ute och gick idag på den smala vägen kom jag att tänka på en sak som sades på nyheterna i dagarna. Man hade gjort nån undersökning om vilken bantningsmetod som var bäst. Man hade prövat de olika dieterna under två år och kommit fram till det man vetat i alla tider, det är mängden mat man äter som är den största orsaken till att man blir tjock. Här finns lite mer om det: http://www.dn.se/dnbok/citatet-24-feb-1.805697
Jag har under många år lyckats hålla mig ganska slank, men det senaste året har jag gått upp lite i vikt. Men det beror säkert på många olika saker bl a behöver jag promenera mera och det var just under promenaden som jag kom att tänka på att det gäller att inte glömma bort den viktigaste läxan: är mindre. Och allt detta för att jag tog en liten bild av den smala vägen genom byn i solnedgångens timme.

Igår var jag på gruppledarträff för Kyrkomötet i Uppsala. Vi lade upp hur de två sammanträdesveckorna kommer att se ut. Inbjudan är gjord till kungafamiljen och vi hoppas att de kommer som de brukar göra vid kyrkomötets inledning. Jag tror på en stat som vår med monarki. Det är väldigt bra med en statschef som inte besitter någon politisk makt som en president gör. Monarkin, i den form som det har utvecklats i Sverige är därför ett viktigt kort speciellt när det gäller utlandskontakter, men också en källa till glädje och intresse för många i Sverige. Vi ser det i den enorma massmedia som det blev när kronprinssessan meddelade om förlovningen och vilket härigt stöd det blev uti landet för killen "av folket" så att säga. Så länge vi kan slippa en statschef utan politisk makt så länge anser jag att demokratin är betydligt säkrare i alla former av hädelser från utlandet, än att ha en president som kan bli ett gigantiskt problem och det verkligen strular till sig. Jag anser dessutom att det i den form av statschefsbildande som vi har i vårt land, så är det helt rätt att jobbet ärvs. Det är mycket som krävs av vår kungafamilj och det kan knappast vara något att sträva efter en position som gör att man lever i ständig uppmärksamhet, att allt man säger kan bli offentligt och att man därför hela tiden måste vara beredd att svara för sig. Kungafamiljen är synnerligen duktiga på allt det här svåra som jag tror är bra att man får med sig redan med modersmjölken.

Hela Människan är en diakonal organisation där jag är ordförande för Hallandsdelen. De kanske mest kända är arbetet med "De gömda barnen" om barn i utanförskap i Sverige och det finns ganska många. Men också känt är Ria-enheterna som arbetar med människor som har problem med alkohol och andra droger. Det är kyrkornas gemensamma diakonala arbete och trots att det blir viktigare och viktigare med ett sådant arbete så verkar de ekonomiska bidragen minska. Det gör det väl för alla i dessa tider av ekonomisk kris, men det kanske syns tydligast i de ideella organisationer som just försöker ta hand om de människor som far mest illa när det är ekonomisk kris och ökande arbetslöshet. Visst kan vi bekymra oss över ett stort bilföretag som håller på att gå omkull, men varje enskild människa som kommer i kläm på grund av det, är lätt att glömma bort. Samtidigt kan man se ut över världen och börja inse att konkurrensen idag inte längre handlar så mycket om att man har ett arbete, utan kanske vi måste titta på vad för slags arbete vi har. Andra länder hinner ifatt när det gäller produktion. I Indien och i Kina kommer bilar och mobiltelefoner att tillverkas till en kostnad som kanske bara blir 10% av vad man måste ge för en liknande vara som produceras i Sverige. Vi kanske måste börja inse att vi inte längre kan konkurrera som ett produktionssamhälle, utan måste kanske börja se till att bli mer av ett tjänstesamhälle. Pengarnas antal är relativt konstant, det är flyttandet av dem som ger ekonomin värde samtidigt som bevarandet av dem till en viss del har med dess värde i förhållande till annan valuta att göra.
Många tankar i en tid som ser ut att bli annorlunda än den som har varit.

Jag var i Stockholm under fredagen tillsammans med andra ordföranden från länsorganisationer för Hela Människan. Titta gärna in på hemsidan: www.helamanniskan.se
Här är en bild från Stockholms centralstation om man tittar söderut.

Olle Burell (s) och Karin Peres (c) gör ett konstigt utspel i SvD i debatten om vigselrätt. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2471157.svd Men tack och lov har biskoparna Antje Jackelén och Sven Thidevall, Lund respektive Växjö svar på tal. Men deras artikel går inte att få fram på nätet så jag befogar den i helhet nedan, den är väl värd att läsa. Den tydliggör vad frågan handlar om. Att Olle Burell och Karin Peres vill återinföra politiskt inflytande i kyrkan står helt klart enligt deras artikel. Men jag vill och många med mig, bli fri från staligt och partipolitiskt inflytande i kyrkan. Vi frigjorde oss från staten nästan helt och hållet år 2000, några få bitar finns kvar, vigselrätten eller den del som man också kan kalla för "cicilsrättslig reglering, finns kvar. Den vill vi gärna bli av med. Nåväl, här kommer biskoparnas svar:

Folkkyrkan ska inte vara myndighetskyrka

Vigselrätten. Vi behöver ta ställning i både vigselfrågan och i äktenskapsfrågan. Men frågorna bör bedömas var för sig, skriver biskoparna Antje Jackelén och Sven Thidevall.

Biskopsartikeln om vigselrätten i Dagens Nyheter den 6 februari har skapat livliga diskussioner. Det är bra. Samtalen behöver föras nu, eftersom det har blivit bråttom.
Det finns inte ens tid att tillfråga församlingarna, där ändå besluten ska hanteras. I diskussionens hetta hamnar huvudpoängen dock ibland vid sidan om. Följande punkter vill vi lyfta fram:

1.
Genom vår medverkan i biskopsartikeln talar vi för att staten registrerar äktenskapet i samband med hindersprövningen. Sedan kan - som i många andra länder - en vigselakt enligt parets egna önskemål följa; i kyrkan, moskén, synagogan, templet eller hos borgmästaren. Varken den borgerliga eller kyrkliga vigsel­akten försvinner således. Denna tanke förde bland annat domkapitlet i Lund fram i sitt remisssvar 2007 om den nya äktenskapslagen. Vi menar att denna modell förtjänar en saklig prövning.
Allt som är viktigt i luthersk tradition finns kvar i vigselgudstjänsten: Löftena inför Gud och församlingen, förkunnelse, förbön och välsignelse. Detta måste vara viktigare än att få vara statliga ombud.

2.
Äktenskapssyn och vigselrätt är två skilda frågor. De bara råkar sammanfalla i tiden. Man kan tycka att vigselrätten borde ha diskuterats redan inför 2000, men när vi nu får en ny äktenskapslagstiftning är det logiskt att också föra samtal om vigselrätten.
3.
Det sägs ibland att kyrkan har beslutat att behålla vigselrätten. Så är det inte. I sitt svar på äktenskapsutredningen förordade kyrkostyrelsen 2007 dels en könsneutral lagstiftning, dock så att begreppet äktenskap enbart avser relationen mellan kvinna och man, dels att kyrkan får vigselrätt på samma villkor som frikyrkorna.
Staten valde en annan väg än den kyrkan förordade. Därmed förändrades förutsättningarna. Vi behöver därför nu ta ställning både i vigselfrågan och i äktenskapsfrågan. Frågorna bör bedömas var för sig.

4.
I ett mångkulturellt, sekulärt samhälle borde det vara självklart att staten sköter myndighetsutövningen själv, utan religiösa eller andra ceremonier. Samtidigt ligger det i en sekulär stats intresse att medverka till att medborgarna har en trygg tillgång till sina religiösa och kulturella rötter.
I det gamla enhetssamhället la sig staten i ceremonierna vid livets stora vägskäl. Det nyfödda barnet inte bara kunde, utan måste döpas. Det hände att barn tvångsdöptes. Till vuxenblivandet hörde konfirmationen för att nå fullt medborgerligt förtroende. Begravning i Svenska kyrkans ordning var länge ett krav.
I dag är vi fria att själva välja ceremoni vid födelse, vuxenblivande och död - eller avstå. Familjebildningen har blivit ett märkligt undantag med sin statliga inblandning i vigselceremonierna. Saknar någon den statliga inblandningen vid dop, konfirmation eller begravning?

5.
Den föreslagna modellen bidrar till att frigöra folkkyrkotanken. Det är en fördel för en folkkyrka att inte vara myndighetskyrka. Folkkyrkans uppdrag handlar om evangelium om Jesus Kristus och om kyrkans öppenhet och tillgänglighet i hela landet. Detta ska säkerställas i god samverkan mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete. Att vårda folkkyrkans uppdrag är viktigare än att vårda resterna av statskyrkosystemet.

6.
Denna modell löser däremot inte diskrimineringsfrågan. Men den löser vi inte heller genom att behålla vigselrätten. I stället behöver vi skapa förutsättningar för att det som gäller idag ska kunna fungera även i framtiden: En enskild präst har inte vigselplikt, utan församlingen är skyldig att ordna vigselgudstjänst för sina tillhöriga. Så kan vi med glädje ta emot både särkönade och samkönade par, alldeles oavsett hur det blir med vigselrätten.

7.
Vad utmanas vi till som kyrka? Vi utmanas att övervinna den rädsla och bristande självkänsla som talar ur påståenden som:
"Människor vill bara gifta sig i kyrkan om det är myndighetsutövning. Det är odemokratiskt och fel att biskopar säger sin mening. De som ifrågasätter vigselrätten gör det för att få diskriminera homosexuella. Vi kan som kyrka inte föra seriösa teologiska samtal som leder till ändrade ståndpunkter och nya insikter - allt är politiskt avgjort på förhand."
Vi vill tro att kyrkan kan bättre än så!

Antje Jackelén
biskop i Lund

Sven Thidevall
biskop i Växjö